Död, han är död...
Publicerat: 29 okt | Tankar.. | Ordet är ditt

Vaknade av att ja grät i morse, för tredje gången i rad vaknar jag så.
Med en enda tanke i huvudet när jag vaknar, ”måste rädda honom”.
Måste rädda honom från att dö, måste bända bort dödens järnfasta händer om honom, se till så att allt blir bra igen.
Och huri helvet ska jag kunna göra det då??
Han e ju för fan redan död ju!
Det har gått 14 mån sedan jag sist såg honom,sen jag sist rörde vid honom, hörde hans röst.
Man kan väl tycka att jag borde ha släppt taget, låtit allt ha sin gång, accepterat hans död.
Och hur i helvete ska jag kunna göra det då??
Han var ju mitt allt, min största kärlek, min pusselbit.
Han var den enda som har gjort så att jag börjat våga igen, som gjort att jag funkat.
Hur jag än försöker bearbeta, acceptera och gå vidare så går det inte.
Jag vill ju, tro mig, jag vill vakna med ett leende på läpparna istället för en tår som letar sig nerför min kind, vill kunna flirta utan att alltid jämföra alla med honom, vill kunna börja våga igen, kunna funka igen...
Och hur i helvete ska jag kunna göra det då??
”Vi har hittat din pojkvän, han är död”.
Hittat, pojkvän, död...DÖD!!
Dom tre orden spelas upp i mitt huvud, om och om igen, varje dag, varje mardröm.
Hittar inte stopp-knappen, vill stanna bandet som någon grym jävel har satt på repeat..
Okej, han är död, jag fattar det, jag har fått in det i skallen, så snälla....stoppa bandhelvetet!!!
Låt mig få trycka av det, jag orkar inte höra mer, vill inte mer.
Har jag inte plågats tillräckligt, har jag inte lidit nog??
Vad ska jag behöva göra för att slippa höra det igen..om och om igen...??
Jag gör vad som helst....