Har länge velat skriva om...
Publicerat: 27 jan | jag...då | Ordet är ditt

...en händelse men inte riktigt vågat. Inte riktigt känt att jag ska dela med mig, men nu skiter jag i vilket, jag tänker inte vara tyst pga att du som läser kanske inte gillar det jag skriver. Kanske är det för känsligt för dig, men vet du, då kan du bara sluta läsa, när du vill!
Anledningen till att jag skriver just idag är denna.. http://www.metro.se/goteborg/valdtaktsatalad-frias-forstod-inte-att-kvinnan-var-redlost-berusad/EVHnaz!wzjrt8ExAZ8w/
 
 
När jag var 15 så satt jag och ett gäng andra i min ålder hemma hos en äldre man (han var väl i 45-års åldern) som ofta hade "hemmafester" med oss yngre i byn, han bjöd på alkohol, cigaretter. I våran by fanns det inte så mycket att göra om kvällarna och hans dörr stod ofta öppen för oss som ville komma dit. Jag var en vilsen 15-åring, jag drack för mycket, jag slogs och betedde mig som ett as i skolan. Men mest av allt var jag ledsen. Jämt var jag ledsen. Jag var mobbad i skolan, jag hatade att min mormor hade dött och jag ville dö, varje dag ville jag bara dö. Mitt liv var ett virrvarr, ett känslomässigt kaos, Men..när det var disco för oss högstadieelever så var jag bra att ha. Jag hånglade med killar, varje disco, men i smyg såklart. Hade jag fått en liten peng för varje gång jag fick höra "detta stannar mellan oss" så hade jag varit ganska så rik idag. Jag hånglade med den snyggaste killen i klassen, med den tuffaste killen i nian och ville mest av allt skrika ut det på måndagen i skolan..men det fick jag ju inte. Mina närmsta vänner visste, men inte någon annan. Jag tog många jävligt usla beslut, beslut som jag visste inte var bra, men eftersom jag fick en liten gnutta respekt så struntade jag i konsekvenserna.
Den där kvällen hos den där mannen tog jag i mina ögon ett bra beslut. Jag var full, det var sent, jag ville hem. S frågade om han fick följa mig hem. Jag tittade på honom, han hade nog fattat att jag var lite kär i honom.... jag svarade såklart att han absolut kunde göra det, vad gulligt av honom!
Det var inte många kvarter hem till mig, och på vägen dit fanns det ett litet grönområde där vi stannade till och tittade upp på stjärnorna. Åh, jag var i himmelriket. Han var ju en av dom tuffa killarna, tänk om det kunde bli vi, på riktigt? Jag la mig ner i gräset och sa till honom att han skulle lägga sig bredvid. I mitt huvud hade jag en romantisk film...kära, liggandes på gräset hand i hand för att titta på stjärnorna..
Han la sig inte bredvid mig, utan på mig. Vi började hångla...åh vad romantiskt! Men så känner jag att han börjar treva under mina shorts, jag säger åt honom att jag inte vill, men han verkar inte höra. Han fortsätter och fast jag säger nej, gång på gång så slutar han inte.
Jag hade inte kraft nog att få bort honom, jag försökte, jag bad, jag stretade emot, men han gav sig inte.
Han våldtog mig.
Där på gräsplätten under stjärnorna blev jag våldtagen.
 
Jag grät när han ställde sig upp efter han var klar. Jag grät när han sa "om du blir med barn hoppas jag att du gör abort" och jag grät när jag senare stod i duschen och skrubbade mig nästan blodig.
 
Gjorde jag något fel den kvällen? Hade jag på mig för korta shorts? Sände jag ut någon slags signal som fick honom att tro att jag ville? Var jag för full för att tas på allvar? Sa jag inte nej tillräckligt många gånger eller sa jag inte nej tillräckligt högt? Kämpade jag inte emot tillräckligt?
 
Jag anmälde aldrig honom. Jag var rädd att jag skulle bli ännu mer mobbad och utfryst i byn. Men, jag antar att han inte hade blivit fälld även om jag hade tagit mod till mig. Jag var ju på fel plats, var inte en "fin flicka", hade fel kläder och hade alkohol i blodet...

Jag vill inte..
Publicerat: 23 jan | jag...då | Ordet är ditt

..känna såhär. Känna att jag inte behövs, att jag är otillräcklig. Jag har aldrig haft dom här känslorna inom mig förut, visste inte att det var såhär jag skulle komma att känna. Det är en alldeles ny känsla, att vilja jobba men ingen vill ha en. Att vilja men inte få. Tycker inte alls om den nya känslan men är otroligt tacksam att jag har den..

Mina dagar nu...
Publicerat: 15 jan | jag...då | Ordet är ditt

...består i att söka jobb, fila på cv, städa, plocka, fixa och gå iskalla promenixer. Ja å så badar jag och kollar serier och dricker kaffe. Jag vill ha jobb!!

Nu är jag..
Publicerat: 3 jan | jag...då | Ordet är ditt

arbetslös och det är ju så fruktansvärt tråkigt! 3 dagar har gått och jag har städat, diskat, rensat och fixat i garderoben och lådor, skrivit listor, rensat papper, bytt gardiner, tvättat, filat på mitt cv, varit på arbetsförmedlingen, kollat i affärer i Farsta, bytt sängkläder, kollat igenom frysen..osv. Jag vill jobba! Jag vill jobba med det jag kan, det jag är bra på..nu!!

Varför...
Publicerat: 1 jan | jag...då | Ordet är ditt

ska det jämt vara så jävla jobbigt allting. Inte allt, inte jämt..men när en skitsak händer, då ska tamigfan andra skitsaker också hända..så man lär sig lixom. Trött är bara förnamnet!

Fuerteventura var bra...
Publicerat: 1 jan | jag...då | Ordet är ditt

...eller, det var kanske så att vi gjorde det bra. För jäklar vad turistigt det var! Men saker som var riktigt bra var solen, bada, honungsrom, sitta ute på balkongen helt själv med morgonkaffe och se solen gå upp, middagen på Fados, alla kvällar på Billys joint och att vi bara va...där..i solen... <3