Mitt sista självmordsförsök...
Publicerat: 31 okt | jag...då | Ordet är ditt

Satt och läste gamla mailkonversationer mellan mig och min bästa tjejkompis igår..
Detta skrev jag den 1 november 2004, bara några dagar senare försökte jag ta mitt liv, det blev mitt sista misslyckade självmordsförsök.
 
"Jag ska försöka vara här när du kommer men jag kan inte lova nåt..har ingenstans att sova å det är ju så satans kallt ute så... ja, vi får helt enkelt se..
saknar dig så in i bomben!!!
älskar dig min allra finaste vän!!! "
 
Jag minns det, jag satt på centralen och skrev, det var morgon (det minns jag inte men det står på mailet :) ) och jag hade varit uppe hela natten. Visste inte var jag skulle sova nästkommande natt och var så trött på allt, så ledsen. Ingenstans var jag välkommen, jag hade ju bränt alla mina broar och jag orkade helt enkelt inte kämpa mer.
Den här tiden på året är jobbig, jag minns tillbaks och kan än idag inte förstå hur jag orkade såpass länge som jag gjorde. Men fan vad glad jag är att allt vände!

torka aldrig tårar utan handskar
Publicerat: 22 okt | | Ordet är ditt

Det var dem som älskade mest, dem som var besatta av kärlek, det var dem som frosten tog först..

Begravningen...
Publicerat: 15 okt | jag...då | Ordet är ditt

Det var ju ett tag sen men jag har inte orkat skriva om det, fast jag kanske har behövt egentligen. Begravningen var något av det hemskaste jag varit med om, och då vet ni som känner mig att jag varit med om en hel del skit i mina dar.. Jag höll i Tess hela tiden, både när vi skulle in, när vi satt och när vi skulle gå ut. Mest höll jag i henne när vi skulle gå fram och ta farväl. Jag trodde jag skulle gå sönder..jag trodde att allt i mig skulle brista av ont, av sorg. men, jag klarade det, typ. Jag fulgrät och kunde inte hejda mina tårar. Det gjorde så fruktansvärt ont. Att gå fram till hans fina vita kista där locket var till bredden fylld med stora gula solrosor var helt sjukt. Jag ville inte, jag ville bara gå därifrån.. Jag lyckades säga "vi ses i Nangijala". Det som vi så många gånger hade pratat om.. Att vi skulle ses där när vi båda hade dött, men inte visste vi då att en av oss skulle dö så ung. Vi åkte till ditt barndomshem efter kyrkan och så fort jag gick in i hallen slog doften emot mig, doften av dig, av din familj. Så många gånger som jag sprungit in och ut ur ert hus. Jag ville inte vara där, ville bara gå därifrån. Jag mindes att man alltid var tvungen att se till så att dörren i hallen var stängd innan man gick så att inte hunden skulle springa ut. Nu hette hunden Oscar. Före honom var det Picasso och före honom Emilia. Alltid rottisar. Jag önskade där i hallen att ni hade kunnat skaffa en annan hund, en som inte var samma som när vi var barn. Alla minnen kom rusande tillbaks. När jag stod i vardagsrummet undrade jag varför dina föräldrar inte hade flyttat därifrån ännu. Så många år som dom bott där och är det inte lite för stort nu för dom? Jag ville inte vara där. Kökssoffan stod kvar, på samma plats. Den knakar som fan och den är ett suveränt gömställe. Allt såg ut som förut men du var inte där. Du var ju alltid där..
 
Vi var bästa kompisar i så många år, vi gjorde allt ihop, alla hyss och allt skoj. Vi grät ihop och vi skrattade ihop. Vi rymde, drack vår första häxa ihop och pallade äpplen på gröningen. Vi broderade och demonstrerade. Vi gick på mulle och på kyrkans barntimme. Vi blev kära i samma killar och gick på promenader med mormor. Vi sjöng till Carola i hopprep och vi rökte gula blend i kojan vid bananbacken.
Nu finns du inte mer och det gör så jävla ont. Tiden har inte läkt ett enda förbannat sår för jag tänker på dig varje dag och du fattas mig. Jag vill att vi ska ha det som innan, som vanligt. Varje dag fattas du mig och jag vill inte att du inte ska finnas.