Skitkorv...
Publicerat: 13 nov | jag...då | Ordet är ditt

...på allt.. så känns det idag, så har det känts ett tag faktiskt.
Kalles dödsfall, tjafs i familjen, skitmycket strul med skolan och förlorat vad jag trodde var en vän.
Skolan som skulle bli så bra, som jag hade längtat efter och ville så mycket. Så blev det bara jävligt energisugande och tjafsigt och dåligt. Jag förstår att det kan vara jobbigt att starta upp en helt ny klass i en skola, en utbildning som man inte har haft tidigare. Men ska man inte gå igenom precis allt INNAN man startar upp den då, och inte ta det lite i taget, allt eftersom? Vi har inte haft lärare utsedda till alla ämnen, det har dom lixom klurat ut några veckor, ibland några dagar innan nytt ämne börjat, vi har inte vetat vad för böcker vi ska ha och vi har inte fått reda på vart vi ska praktisera förren praktiken i stort sett redan börjat. Dom ahr haft olika regler för olika ämnen, vi har fått göra vissa saker ibland men inte alltid. Vi har haft ämnen där lärarna inte ens kan ha oss, som i ett ämne som var på tre veckor, då hade vi tre lektionstimmar. TRE!!! Alla fick skriva ett arbete och sen fick alla VG. Nu har vi två ämnen varav det ena har vi inte ens några lektioner.
Såhär lät det.. "Nu ska vi börja ett nytt ämne, och jag vill börja med att säga att jag inte vet något om detta, jag har aldrig lärt ut detta tidigare och jag har ingen kunskap om det men jag är väldigt intresserad. Vi ska inte ha några lektioner alls, förutom yoga en timme i veckan och den behöver ni inte komma på om det inte känns bra och ni behöver inte köpa några böcker och jag kommer inte ge er något material, men ni ska i slutet på kursen lämna in ett arbete på 8-10 sidor, samt hålla i en diskussion."
FÖR HELVETE!!! Hur fan ska jag kunna skriva om något jag inte har en aning om på så många sidor??
Jag lämnade in mitt arbete igår, det var på 4 sidor.. och fick en feedback som inte var att leka med. jag skulle göra om, lägga till och blablabla. Jag orkar för det första inte, och för det andra så skiter jag i detta ämnet så jävla hårt att jag får spunk! KRÄÄÄKS!
 
Ja, jag har ju förlorat en vän också, eller ja, vad jag trodde var en vän. Anledningen var att jag sa emot henne och att jag inte gjorde som hon ville. Då fick hon lite åt nerverna till tror jag och började kalla mig både det ena och det andra. Tre gånger denna hösten har hon helt plötsligt vänt från att vara jättetrevlig till att kalla mig namn. Skitskum tant. Ja, hon är snart 50 och enda anledningen till att vi umgåtts är för att hon går  i min klass.
På ett sätt skiter jag i att hon blev knasig, men.. jag gillade henne, vi hade kul och jag kände att jag faktiskt kunde lita på henne. Det vet jag inte om jag har kunnat, men jag tror inte det eftersom jag har hört från andra i klassen att hon inte bara har sagt privata saker, om mig, inför alla i klassen utan också ljugit om saker.
Gtrejen är att det är min lilla borderlinesida som tycker att det är mest jobbigt, ni vet detta med att avsluta relationer, det är skitsvårt för mig. Jag vill inte och jag tycker att det är bajs. Det är ju därför jag har blivit kompis med henne två gånger efter hon fått nippran. GAAHHA!!
 
Varför ska det vara så jobbigt jämt för? Varför kan det lixom inte bara få flyta på?

För 8 år sen..
Publicerat: 6 nov | jag...då | Ordet är ditt

.....hamnade jag på sjukan efter att ha tagit en medveten överdos. Jag hamnade på akuten, sen akutpsyk och sen vidareslussad till avgiftningen på Danderyd. Eftersom jag blev LPTad så fick jag inte gå ut och att vara på avgiftning är inte en dans på rosor, speciellt inte de första dagarna när jag mådde dåligt. Men det värsta var inte abstinensen och allt den gjorde med  min kropp, det värsta var ensamheten. Ingen kom och hälsade på, ingen ringde. Efter nästan två veckor där så slussades jag vidare till psyket. Där fick jag besök av en vän, min pappa skickade mig lite pengar, jag tror jag pratade nån gång med mamma. Men eftersom jag hade bränt i stort sett alla broar så fick jag ju finna mig i att ingen ville ha med mig att göra. Jag visste att jag hade varit elak mot mina vänner, att jag hade sagt dumma saker och gjort dom väldigt oroliga över hur jag levde. Då visste jag inget annat. Jag visste ju att det kanske inte var så lönt och bra att knarka, men eftersom smärtan jag bar på gjorde så jävla ont så var knarket det enda som gjorde mig lugn och "glad". Speciellt efter att Petri hade blivit mördad, då hade jag ju ingen alls. Ingen som sa att jag var värdslabäst.
När jag kom till behandlingshemmet var det både bra och jobbigt. Bra för att jag var med likasinnade, jobbigt för jag var med likasinnade. Jag hade fortfarande då inte bestämt mig för att sluta knarka, men tänkte att jag ju kunde ge det en chans. Idag är jag förbannat glad att jag verkligen försökte, att jag tillät mig själv att ta chansen och försöka. Idag är jag inte längre ensam..

Kyrkogården idag..
Publicerat: 3 nov | jag...då | Ordet är ditt

Jag har inte varit där på länge, men idag kändes det bra att åka dit. Fick iofs ont i magen när vi parkerat bilen och börjat gå, men det får jag alltid. Hade med mig ljus och en bukett rosor till honom. Han skulle bara tyckt det var bortkastade pengar, men det skiter ja i!
När vi kom fram till graven ser jag att det står två namn.. Eftersom jag inte ser så bra så var jag tvungen att gå nära, då ser jag att det är Petris mammas namn.. Känner hur tårarna pressas upp i mina ögon och jag börjar störtgråta. Var INTE beredd på detta! Nu är dom tillsammans igen och har det bra båda två, nu har dom båda fått frid.
Vi ses i Nangijala.. <3